Experter karakteriseras av extraordinära kunskaper och erfarenheter. Om läkare efter 12 års utbildning till specialist främst gör det som patienten ber om enbart för att bekräfta patientens känsla utan ordentlig medicinsk indikation gör vi både patienten och oss själva en björntjänst.
Dagens medicinska teknik är under ständig utveckling. Även om ekonomin i grunden är god, är den givetvis begränsad. Alla kan inte få allt.
Det medicinskt etiska samtalet brinner med svag låga och samtalet om detta pågår knappt inom läkarkåren. Vi har fått lära oss att vi inte får väga och jämföra utifrån rädsla att det vi jämför och väger är människovärdet. Den enskildes människovärde och okränkbart och lika med alla andras. Däremot är vi olika och har olika förutsättningar; åldersmässigt, ekonomiskt, psykosocialt etc. etc. Våra sjukdomstillstånd skiljer sig också åt. Det vi har tappat bort inom läkarkåren är att säga nej när ett nej egentligen ytterst skulle gynna patienten. Vi har inte tränat oss i att avstå från medicinska åtgärder och ännu mindre har vi tränat oss i att kunskapsmässigt värdera när det är dags att avstå. Detta har bidragit till skapandet av en otrygg sjukvård med fokus på att den som kräver mest och mest högljutt får mest. Vi har på grund av rädsla och bristande mod överlåtit prioriteringsarbetet till politiker. Då slipper vi själva jämföra på gruppnivå och att man måste säga nej till teknik som redan finns. ”Min patient vill ju ha det här!”
Läkare måste lära sig att säga nej och att sätta gränser i patientens intresse. Att mötet med patienten ytterst inte handlar om att bli omtyckt utan att få fram så mycket information så att man kan ta ett riktigt medicinskt beslut. Detta motsäger inte att man ska ha ett bra samtalsklimat och samtalsteknik. Mötet och relationen är medlet, men inte målet. Patienten äger sin upplevelse men läkaren måste stå för den professionella medicinska tolkningen av symptomen samt beslutet om hur man ska gå vidare. Det handlar om att återinföra respekt för kunskapen, klinisk erfarenhet och intuition. Om våra kunskaper och erfarenheter inte längre behövs i informationssamhället är det inte ekonomiskt försvarbart att ha kvar läkaryrket.
Läkare med gränser står för att stärka läkekonsten i läkaryrket, och insikten att vårt yrke behövs men att det inte ska användas för att ”tillfredsställa behov” av icke medicinska begär till sjukvård.
”Curlingsamhället” som lärt oss att allt obehagligt är farligt och ska hanteras av någon annan än en själv har väckt denna motreaktion. Curligsamhället står för en falsk bild av verkligheten och skapar ohälsa genom att ha otydliga värderingar och fokus på individens rättigheter men tappat bort vilka skyldigheter samma individ har. Man har också byggt upp förväntningar på att allt ska kunna ordnas snabbt vilket skapat en alltmer stegrad intolerans för frustration. Detta i kombination med ”syndabockstänkande” har skapat en befolkning som ständigt letar efter ”den skyldige” som är förklaringen till att man mår som man mår istället för att titta sig själv i spegeln. Vi riskerar att bli osunt självupptagna.
En läkare med gränser ingår som alla andra i detta samhälle.
En läkare med gränser vill hantera och stå ut med kunskaperna om- och konsekvenserna av att:
• Individens livslängd är begränsad
• Vi kan i grunden enbart förlänga liv – inte rädda liv i all oäntlighet
• Påbörjad behandling någon gång måste avslutas
• Många människor har förväntningar som inte stämmer överens med realistiska medicinska möjligheter
• Säga nej till beställningar på sjukvård som inte är rimligt medicinskt indicerad
• Patienter och anhöriga blir frustrerade och ibland arga när de inte får det de önskar
• Patienter väljer att gå till en annan läkare
Organisationen ”Läkare utan gränser” är bestämt inte den organisation som gett upphov till den motreaktion som ”Läkare med gränser” representerar. Läkarkonstnärerna i Läkare utan gränser har valt att fokusera sin medicinska insats där det finns tydliga, akuta och allvarliga medicinska behov.
Läkare med gränser verkar i en kultur med rättighetstänkande och med fokus på behovstillfredsställelse som inte har med medicinska behov att göra. En kultur där sjukvård är en konsumtionsvara. En kultur med ett förhållningssätt till livet som riskerar att skapa ohälsa snarare än att lindra den.
Läkare med gränser ska verka för att läkekonsten ska återinföras i läkaryrket i kombination med ständig fortbildning och delande av erfarenheter. Medicinska verksamheter bör styras av kunskap och inte av behov som kan kopplas till begär. Det är avgörande att kunskap om detta sprids såväl inom kåren som inom befolkningen.
Autonomin gäller såväl patienten som behandlaren. Vi har alla eget ansvar för våra liv och vi kan aldrig ta över ansvaret för en annan människas beslut om denne inte är förvirrad eller på annat sätt påverkad i sin autonomi så att sjukvården under en period är ålagd att ta över ansvaret.
Att leva är att välja. För att vara trygg måste man klara av att vara rädd.