”Att möta det obehagliga"
av Malin Lundberg Isaksson
Nyligen fick jag en fråga om inte jag hade något att säga i debatten om sjukskrivningsfrågan men jag svarade nej, det vågar jag inte, aldrig, det gör jag bara inte! Sedan dess har jag inte fått någon ro och jag inser att jag måste sammanfatta mig i en kommentar. Man kan inte fly det som gör ont, från detta är inte heller jag något undantag.
Först vill jag framföra ett tack till läkarna Urban Bengtsson, Åsa Kadowaki, David Eberhard och Johan Walan som redan framlagt intressanta, kloka synpunkter som kommit att nyansera debatten. Men jag har saknat en fråga; hur gör vi med de redan sjukskrivningsskadade?
Under nästan fem år var sjukskrivningsfrågan inom primärvården min huvudsakliga arbetsuppgift. Jag har därigenom haft möjlighet att följa och sätta mig in i närmare 520 sjukskrivningsärenden. Den enkla slutsats jag kunnat dra efter dessa år är att ärenden där vårdgivaren tydligt dokumenterar och redogör planering för rehabilitering och patienter aktivt deltar i denna, ja där är sjukskrivning inga som helst problem. När någon bryter benet vore det dumt att inte fundera över att sätta på en gipsskena. Sjukskrivning är på samma sätt ett ofta mycket rimligt behandlingsalternativ. Men som behandlingsform är sjukskrivning bara verksam så länge den har någon form av aktivt innehåll, så långt tror jag de flesta av oss idag är överens. Precis som i exemplet med gipsskenan måste man också redan från början ta ställning till förväntad effekt och hur länge denna behandlingsform beräknas kunna ha en verkan. Och vi bör dessutom försäkra oss om att detta är förankrat hos patienten.
Jag har träffat många långtidssjukskrivna som idag framförallt känner sig lurade. Ledsna och arga, javisst, men framförallt lurade. Man har erbjudits och tagit del av ett förvisso passivt men än dock ett behandlingsupplägg med medicinering, sjukskrivning och kanske stödjande samtal. Trots detta har man inte blivit så värst mycket förbättrad. Eller lite kanske, för det där med att ta ett behövligt avbrott har ju viss effekt. Men effekten av ett sådant avbrott är alls inte så stort att den försvarar sjukskrivningar på 3-7 år där den enda ordinerade behandlingen jämte sjukskrivningen är: vila. Och detta måste vi inom vården ta stort ansvaret för; att det finns patienter som blivit sjukskrivningsskadade och därför idag i det närmaste är helt oförmögna att på egen hand bryta passiviteten. Det senare gäller framförallt symtomdiagnoserna där inställningen till hur läkaren ska sjukskriva också radikalt har förändrats under den allra sista tiden.
För sjukskrivningsfrågan lämnar ingen oberörd. Doktorerna går på försäkringsmedicinsk utbildning och medierna växlar mellan att presentera kostnader för det totala sjukskrivningspanoramat och skriva djuplodande porträtt av människor som hamnat i kläm i sjukskrivningsdjungeln. I mitten av allt detta står också ”Svensson” och kliar sig i skallen och vet inte vad han ska tro; ”är det lata jävlar som inte vill jobba eller har FK blivit någon slags Gestapo på jakt att sätta dit sjuka och sparka på redan utsatta”?
Och jag inser att vi är många som skulle behöva klia oss i skallen och fråga; Vad är det vi gör när vi gör det vi gör?
Jag arbetar fortsatt inom primärvården, men idag som samtalsterapeut och hälsar den pågående debatten med lika delar tacksamhet som avvaktan. För det händer saker och det väcker starka känslor hos många av oss som på olika sätt är inblandade. Som behandlare har jag haft förmånen att följa många människors resa från sammanbrott med plötsligt debuterade panikattacker, uttalad sömnstörning, vidare genom en tid av fruktansvärd ångest, nedstämdhet, vanmakt och rädsla för att därefter stegvis och gradvis återkomma till ett balanserat normalläge där det åter går att hantera livet igen. En sådan resa tillbaka är inte enkel, den kräver både tid, motivation och aktiva insatser från den enskilde. Det är inte samma sak som att de behöver vara sjukskrivna under den förändringsprocessen. ”Resan” är aldrig möjlig utan en viss grad av förändring av livssituationen.
De allra flesta av oss äger insikten att det är bättre för oss att ha ett sammanhang att ingå i än att bli ensam hemma med inget annat än ångesten, litenheten och förtvivlan som sällskap. Att förändras kan emellertid göra riktigt ont, vara fasen så besvärligt och det är sällan gjort i en handvändning.
Det kan vara både pinsamt och skrämmande att inse att tidigare antaganden jag gjort, i själva verket utgjort det största hindret för mig att uppleva hälsa. Ibland är det banala saker, att graden av tillfredsställelse i livet hänger samman med hur välstädat ens hem är eller hur välstrukna barnens kläder är. Oftare är det en långt driven bild av sig själv med lägre egenvärde och sämre förmågor, inte sällan i kombination med upplevelse att helt vara i händerna på andra, att vara ett offer. Men oavsett hur jobbigt, skrämmande och rent av pinsamt detta förändringsarbete kan upplevas, så går det inte att hoppa över. Det finns inga genvägar om målet med behandlingen är ökad känsla av mening, hanterbarhet och begriplighet i det egna livet. Och något annat mål än detta kan jag inte se att vi kan sätta.
Men de andra då, de redan sjukskrivningsskadade, dem jag möter först efter 4-5 års passiv sjukskrivning? De patienter vi har bollat mellan oss i vården år ut och år in utan att komma fram till någon form av planering. Vems ansvar är detta? Endast den enskildes? Jag anser inte det, jag anser att vi vårdgivare i hög grad bör ta på oss ansvaret för passiviseringen av de sjukskrivna. För utan sjukskrivning, utan oss, hade det aldrig varit möjligt för dessa personer att hamna i den situation där de idag upplever sig sitta fast. I samband med läkarstämman för ett par år sedan publicerade FK skrämmande statistik; 80 % av dem som blivit sjukskrivna på heltid under mer än ett år kommer aldrig tillbaka till arbetslivet. För att tillhöra de 20% som ändå återkommer ställs därmed stora krav på den enskilde – men också på vården.
Emellanåt förtvivlar jag över det utpräglade ”vi - och - dom – tänkandet” inom vården är. Att patienten betraktas som en individ så mycket svagare, skörare och mer sårbar än oss själva och därför i behov av vårt beskydd. Det är tvärtom, tänker jag, inte så stor skillnad mellan de människor som kommer till mig i en tillfällig roll i livet som patient - och mig själv. Vi är många idag – också bland oss behandlare inom vården - som i perioder arbetar bra mycket mer än vi mår väl av, som brottas med upplevelsen av att inte räcka till, som känner stress, smärta - och maktlöshet. Detta gör dock inte att den person som ”klappar ihop” under detta livs betingelser är svagare än jag - eller särskilt mycket annorlunda - och som behandlare kan jag därför inte frånta denna person ansvaret över de egna livsvalen eller den egna hälsan. Som behandlare går jag däremot in och i nära samarbete med patienten reder ut; vad var det som hände? varför hände det just nu? vad påverkas av vad? vad måste förändras? Jag har börjat likna detta arbete som ett ”befrielsearbete i vardagen”, varken mer eller mindre än detta.
Jag gjorde ett tidigt val i min yrkesroll att aldrig hålla den under armarna som kan simma själv och här vill jag inbjuda till en stunds självreflektion; Vad är det jag gör när jag gör det jag gör?
Vilka konsekvenser får det långsiktigt när jag som behandlare i första hand känner medlidande och tycker synd om ”min” patient? Är inte detta i själva verket ett förhållningssätt där jag i min roll som ”professionell” aktivt medverkar till att göra patienten mindre än hon behöver vara? För vad nytta bidrar jag med till den enskilde patienten när jag går in och tar över, agerar försvarsadvokat, fixare och hjälpare? Jag kan inte som behandlare ”mildra smällen” genom att invagga patienten i en falsk förvissning om att ”det ska nog gå att ordna”. För ingenting ordnar sig med mindre än patientens egna aktiva insats. Det låter som en sliten klyscha men måste sägas; Rehabilitering är ingenting man får, rehabilitering är någonting man gör. Och huvudrollen i sitt liv måste man spela själv.
Dramat Sjukskrivningsfrågan har däremot många aktörer; patienten, den som sjukskriver, den som godkänner sjukskrivningen samt alla vi övriga vårdgivare.
Och ingen av oss kan någonsin frånsäga oss vårt ansvar, varken för det vi redan gjort eller för det vi kommer att göra framöver. Därför återkommer jag ständigt till frågeställningen; Vad är det jag gör när jag gör det jag gör?
Malin Lundberg Isaksson
Socionom och samtalsterapeut med basutbildning i kognitiv psykoterapi