Om oss
Om nätverket
Ett nätverk som stöd för att i läkarrollen, men också andra behandlarroller, stå för sin kunskap och grunda de åtgärder man gör på en egen bedömning. Att när så är indicerat, kunna säga nej med respekt för den andre och säga själv och inte förklara egna beteenden med "dagsformen, landstingets styrsystem, vad patienten fått tidigare eller vad andra kollegor kommer att göra." Grundvärdet är att kunna hjälpa sina patienter med att se vad som är det egentliga problemet och stötta patientens egna, ändamålsenliga beteenden i en meningsfull riktning, vilket gör empowerment till ett ledord för nätverkets medlemmar. Omsorg om den andre kan innebära att man inte går med på att ge det som patienten önskar. Att ta professionella, bedömningsgrundade beslut handlar inte om att vara nedlåtande eller patrialkalisk. Medveten närvaro, acceptans och "commited action" är färdigheter som såväl patient som behandlare behöver träna för att öka sin psykologiska flexibilitet och i förlängningen den egna hälsan.
Läkekonst baseras på att bota, lindra och trösta och aldrig skada. Läkekonst försvåras i ett sammanhang där allt obehag betecknas som av ondo eller som uttryck för sjukdom. Det är inte längre normalt att må dåligt när livet gör ont. De starkaste utvecklingstendenserna inom svensk sjukvård de senaste decennierna handlar om att tycka synd om, kompensera och ta över ansvar. Den som lider har drabbats (offerperspektiv) och det utmålas politiska löften om att ingen ska behöva känna obehag och alla har rätt att känna trygghet. Är det förenligt med ett liv? Patienter beskrivs också som kunder, Landsting som beställare och läkare, sjuksköterskor och annan personal som utförare. Var tog läkekonsten vägen?
I en tid av beställarnämnder, produktionsenheter, kunder och tillfredsställelseenkäter riskerar många av oss svenska läkare att tappa fokus. Vår roll har i många stycken reducerats till att stå för en namnteckning som ska sättas på redan färdiga beställningar. Prioriteringar och medicinska bedömningar har ofta redan gjorts av någon annan men måste ändå undertecknas av den med det ”yttersta medicinska ansvaret”. Denna situation har möjliggjorts av att läkarrollen stegvis även har förändrats på flera andra sätt. Sedan mitten på 80-talet har läkarutbildningen haft stort fokus på ”patient-läkarrelationen”. Det har inneburit hård träning i en samtalsmetodik med fokus på att lära sig ”bekräfta patientens upplevelse”. Samtidigt har patienterna fått lära sig att de har ”rätt att vara nöjda” med hur doktorn är och att man har ”rätt att känna sig trygg” i sjukvården. Fokus har lagts på ”mötet” mellan patient och läkare och att ett ”bra möte” har blivit målet för konsultationen på bekostnad av en optimal medicinsk diagnostik och terapi. idag har en patients nöjdhet ingen direkt korrelation till om rätt åtgärd genomförts. ("Jag ville ha en röntgen och det fick jag för att min oro skulle bli mindre. Men mina symptom är ju kvar så det måste vara något annat så nu håller jag på att tänka ut vad det är för undersökning jag behöver istället.")
Samtidigt är mötet mellan människor av största vikt - tillit, ömsesidighet och kontakt är grunden för att med omsorg om den andra, kunna hjälpa. Att begripa vad den andre plågas av och kunna validera upplevelsen utan att medikalisera den och livet, är den stora utmaningen inom läkekonsten. Men lär sig dagens behandlare att tåla andras lidande? "Trösta är att hålla tyst, hålla om, hälla i varm dryck och hålla om" sa kollegan Per Mindus en gång för två decennier sedan. Det är beteenden som inte "ger några pinnar" i landstingets styrsystem.
Att i onödan bekräfta patientens lidande i form av att tycka synd om, sjukskriva och medikalisera samt det att läkaren tar över ansvaret för hur patienten mår, riskerar att skada patienetns autonomi/självstyre. Det kan utvecklas ett personligt beroendetillstånd till sjukvården och samhället som genererar osjälvständighet och otrygghet över tid. Det bidrar således till att den psykiska ohälsan i Sverige ökar. Vi läkare måste förstå och ta ansvar för vår del i skapandet av denna ohälsa genom att inte medikalisera och patologisera vanliga påfrestningar i livet.
Livet innebär såväl glädje som sorg, en början och ett slut. Vi bör stödja våra patienter i att våga leva det liv de fått. Inte hjälpa dem att fly från det eller undvika det.
Trots den dramatiska medicintekniska utvecklingen och den i grunden goda samhällsekonomin, är dödligheten fortfarande 100%. Det handlar inte om liv eller död utan liv och död; det är bara när och hur som är frågan. Liv till varje pris handlar inte om läkekonst utan om dödsskräck.
Läkare med gränser vill skapa bättre balans mellan individens autonomi och läkarens expertroll. Det handlar inte om att återta ett auktoritärt förhållningssätt, utan behandla både sig själv som expert och motparten som hjälpsökande, med respekt.