Medikaliseringen
Om medikalisering
av anestesiolog Owe Landström
Medikalisering är ett begrepp med många dimensioner. När uttrycket myntades i början på 70-talet (av Ivan Illich m. flera) definierades fenomenet som en makthungrig läkarkårs strävan efter social kontroll via medicinsk imperialism. Befolkningen skulle härigenom förlora kontrollen över sin hälsa, sin kropp och bli hjälplösa offer för allt lindrigare fysiska och psykiska besvär.
I USA har begreppet debatterats i betydligt större utsträckning än i Sverige och numer definieras medikalisering i sociologisk mening som en process där sociala och psykosociala problem kläds i medicinska termer, beskrivs med ett medicinskt språk och där medicinska interventioner används för att försöka lösa problemet. Gränserna för vad som är patologiskt eller normala biologiska avvikelser flyttas hela tiden. Normala tillstånd såsom födsel, klimakterium, kortväxthet, blyghet, lätt ångest, ED, hög ålder m.m. medikaliseras. Gentekniken och kartläggningen av riskfaktorer skapar enorma populationer av potentiellt sjuka. Populationer som kräver monitorering och medicinering. Det finns snart inga friska människor kvar, bara de som inte är tillräckligt undersökta.
Det medicinska etablissemanget ses inte längre som en huvudaktör. De viktigaste drivkrafterna anses idag istället vara läkemedelsindustrin, patienterna i form av informerade konsumenter, massmedia som gör stora nummer av sjukdomar och riskfaktorer samt välfärdssamhället som ger ersättning och asyl till de vars oförmåga givits en medicinsk diagnos. Naturligtvis är läkarkåren fortfarande i högsta grad inblandad i denna process då vi är grindvakter och de som ställer diagnos. Flera anser dock att läkarna själva nu blivit offer för medikaliseringen då vi hela tiden försöker bemöta en allt större efterfrågan med inadekvata resurser. En efterfrågan som vi dessutom inte alltid jämställer med medicinskt behov.
Drivkrafterna
Läkemedelsindustrin marknadsför inte längre bara läkemedel utan nu även sjukdomar. Via reklam och hemsidor riktade direkt till ”konsumenterna” beskrivs olika tillstånd och dess behandling. I USA tar DTC (direct to consumer) en allt större del av bolagens marknadsföringsbudget. Gränserna för vad som kan och bör behandlas utvidgas.
”Konsumenterna” är alltmer välinformerade via mediasamhället om ohälsofaktorer och allt fler medicinska behandlingsmöjligheter,. Toleransen för fysiska, psykiska och kosmetiska avvikelser blir allt lägre. Individer och patientföreningar kan presentera sin livssituation såsom dålig livskvalitet och kräva sin rätt till behandling - s.k. ”claims making”- inom den allt snävare ramen för normalitetsdiskursen.
Massmedia individualiserar, dramatiserar och exponerar diagnoser vilket tenderar att ”dra till sig” bärare av symtomen (modellinlärning). Diagnoser ges legitimitet, ibland redan innan vetenskapen är säker på att det är en klar medicinsk diagnos. Massmediala noceboeffekter skapar oro för sjukdom eller komplikationer. -”Symtom X kan vara dödlig sjukdom! Listan över farligaste läkemedlen” etc.
Välfärdssamhället med sina trygghetssystem tenderar att medikalisera utanförskap och oförmåga. Somatiska komponenter kan betonas om det innebär en fördel i en besvärlig social situation. Att socioekonomiska och regionala faktorer såsom ersättningsnivåer och arbetsmarknad påverkar ohälsotal är välbelagt och inte längre kontroversiellt.
Medikaliseringen kan alltså ses som en komplex och multifaktoriell process som dessutom ofta individualiserar problem sekundära till sociala förändringar. Det mekanistiska och empiriskt inriktade medicinska paradigmet har en tendens att försöka reducera mänskliga symtom till biologiska rubbning eller dysfunktion. Det verkar också som att den moderna människan underrapporterar psykosociala delfaktorer. Psykosociala problem upplevs mer ansvarsrelaterade än somatiska förklaringar som istället avpersonaliserar problemet och gör det mindre laddat.
Sammantaget verkar dessa olika drivkrafter inte bara i samma riktning, de har också en tendens att amplifiera varandra. Efterfrågan på medicinsk vård bara ökar liksom kostnaden för densamma. Medicinska framsteg är bra men vi måste vara vaksamma på biverkningar. Ivan Illich hade fel när det gällde drivkrafterna men verkar i alla fall ha fått rätt när det gäller den moderna människans förlust av förmågan att hantera somatiska avvikelser, psykologiska problem och lidande av olika slag. Medikaliseringen har en sensibiliserande effekt på människan. Det är viktigt att vi är medvetna om detta. Upplevd hälsa är en friskfaktor. Upplevd ohälsa är en riskfaktor.
Samtidigt med denna sensibilisering sveper en våg av utmattning genom samhället. Hög förändringstakt, enormt informationsflöde, höga kognitiva krav, narcissism, hektisk upplevelsekultur med mera skapar en social ångest och belastning som knäcker allt fler.
Sensibilisering och utmattning är ingen bra kombination. Det verkar som vi behöver lära oss leva igen.
Lästips
Ivan Illich Den farliga sjukvården
Peter Conrad The Medicalization of society 2007
BMJ 2002; 324 temanummer, To much medicine?
Karin Johannisson “Kroppens tuna skal” och ”den moderna tröttheten”.