Läkekonst baseras på att bota, lindra och trösta och aldrig skada. Läkekonst försvåras i ett sammanhang där allt obehag betecknas som av ondo eller som uttryck för sjukdom. Det är inte längre normalt att må dåligt när livet gör ont. De starkaste utvecklingstendenserna inom svensk sjukvård de senaste decennierna handlar om att tycka synd om, kompensera och ta över ansvar. Den som lider har drabbats (offerperspektiv) och det utmålas politiska löften om att ingen ska behöva känna obehag och alla har rätt att känna trygghet. Är det förenligt med ett liv? Patienter beskrivs också som kunder, Landsting som beställare och läkare, sjuksköterskor och annan personal som utförare. Var tog läkekonsten vägen?

I en tid av beställarnämnder, produktionsenheter, kunder och tillfredsställelseenkäter riskerar många av oss svenska läkare att tappa fokus. Vår roll har i många stycken reducerats till att stå för en namnteckning som ska sättas på redan färdiga beställningar. Prioriteringar och medicinska bedömningar har ofta redan gjorts av någon annan men måste ändå undertecknas av den med det ”yttersta medicinska ansvaret”. Denna situation har möjliggjorts av att läkarrollen stegvis även har förändrats på flera andra sätt. Sedan mitten på 80-talet har läkarutbildningen haft stort fokus på ”patient-läkarrelationen”. Det har inneburit hård träning i samtalsmetodik med fokus på att lära sig ”bekräfta patientens upplevelse”. Samtidigt har patienterna fått lära sig att de har ”rätt att vara nöjda” med hur doktorn är och att man har ”rätt att känna sig trygg” i sjukvården. Fokus har lagts på ”mötet” mellan patient och läkare och att ett ”bra möte” har blivit målet för konsultationen på bekostnad av en optimal medicinsk diagnostik och terapi.

Att i onödan bekräfta patientens lidande i form av att tycka synd om, sjukskriva och medikalisera samt det att läkaren tar över ansvaret för hur patienten mår, riskerar att skada patienetns autonomi/självstyre. Det kan utvecklas ett personligt beroendetillstånd till sjukvården och samhället som genererar osjälvständighet och otrygghet över tid. Det bidrar således till att den psykiska ohälsan i Sverige ökar. Vi läkare måste förstå och ta ansvar för vår del i skapandet av denna ohälsa genom att inte medikalisera och patologisera vanliga påfrestningar i livet.

Livet innebär såväl glädje som sorg, en början och ett slut. Vi bör stödja våra patienter i att våga leva det liv de fått. Inte hjälpa dem att fly från det eller undvika det.

Trots den dramatiska medicintekniska utvecklingen och den i grunden goda samhällsekonomin, är dödligheten fortfarande 100%. Det handlar inte om liv eller död utan liv och död; det är bara när och hur som är frågan. Liv till varje pris handlar inte om läkekonst utan om dödsskräck.

Läkare med gränser vill skapa bättre balans mellan individens autonomi och läkarens expertroll. Det handlar inte om att återta ett auktoritärt förhållningssätt, utan behandla både sig själv som expert och motparten som hjälpsökande, med respekt.